Jan-Erik Nilsson är Kognios grundare tillika den som som tillsammans med Carlo Perris introducerade KBT i södra Sverige. Här berättar han om hur KBT gick från uppstickare till gängse behandlingsmetod.
”Carlo kom till Sverige från Italien och fick så småningom en professur i Umeå”, berättar Jan-Erik Nilsson om vännen och mentorn Carlo Perris. Perris - som var läkare - såg behovet av en behandlingsmetod för de allra sjukaste inom psykiatrin, och det var jakten på en sådan som gjorde att KBT kom till Sverige i början av åttiotalet. ”Han hittade Aaron Beck och dennes bok Cognitive Therapy of Depression som kom ut 1979. Så Carlo åkte direkt över till Philadelphia för att informera sig om och lära sig om terapin. Och han tog den med sig hem”. Det var inledningsvis de psykotiska patienterna som Perris ville behandla med kognitiv terapi, som metoden kallades. Han samlade en grupp intresserade i Umeå och varannan vecka kom Becks kollega Arthur Freeman över från USA för att utbilda och handleda. 1987 mötte Jan-Erik själv metoden. Hans chef på kliniken i Landskrona undrade om han inte ville följa med upp till Umeå och lära sig om kognitiv terapi. Jan-Erik tackade ja och deltog i den första introduktionskursen för externa deltagare. ”Vi var också på jakt efter en lämplig modell för hur man skulle kunna bygga upp ett behandlingscenter för psykotiska patienter. Vi hade hållit på ett tag och letat efter ett sätt att arbeta på. Vi blev mycket imponerade av Umeåmodellen och dess starka fokus på kognitiv terapi”. Detta blev upprinnelsen till beslutet att driva Lindgården, som öppnades 1989, med ett kognitivt inriktat arbetssätt.
Vi var också på jakt efter en lämplig modell för hur man skulle kunna bygga upp ett behandlingscenter för psykotiska patienter.
Arbetet på Lindgården kom att präglas av ett kognitivt förhållningssätt och en humanistisk syn på behandling. ”Mycket av det vi gjorde på Lindgården handlade om att låta patienterna vara delaktiga i terapin på olika sätt”, berättar Jan-Erik. ”Ett gemensamt, kognitivt utforskande. Transparens; att patienten har full insyn i vad som händer och vad som försiggår i terapin. Vi brukar säga att terapeuten och patienten är som två vetenskapsmän som utforskar problemen tillsammans. Att patienten förstår varför man gör en viss intervention. Öppna kort”! Själv hade Jan-Erik en bakgrund inom både den psykodynamiska terapin och beteendeterapin. ”Jag var inte helt nöjd med någon av dem och sökte efter något som skulle kunna vara ett mellanting. Och då, 1987, dök Carlo upp och visade på en medelväg. En terapi som förenar det bästa från den dynamiska terapin och det bästa från beteendeterapin. I den dynamiska terapin talar man om inre förändringar medan man i beteendeterapin talar om yttre förändringar - i beteendet. Carlo såg kognitiv terapi som en syntes mellan "de båda terapiformerna, en tredje väg -"ett paradigmskifte”.
Det tog sin tid för KBT att få fäste. Somliga, berättar Jan-Erik, såg KBT som en ytlig metod; en quick fix. Han nämner en kollega som i kognitiv terapi saknade den dynamiska terapins stora berättelser. Men även dynamikerna kom med tiden att visa ökat intresse för det som kom att bli KBT. Terapins framgångar kunde helt enkelt inte ignoreras, förklarar Jan-Erik. Idag rekommenderar Socialstyrelsen KBT vid en rad olika tillstånd, inte minst vid depression och ångest. Detta, förklarar Jan-Erik, är tack vare stödet från en gedigen vetenskaplig kunskapsbas och evidens.
Mycket av det vi gjorde på Lindgården handlade om att låta patienterna vara delaktiga i terapin på olika sätt.
Det var Jan-Erik som tog fram och lanserade den grundläggande psykoterapiutbildningen i KBT (steg 1) i södra Sverige. Redan 1990 gavs en variant av denna utbildning för Lindgårdens personal. Tre år senare öppnades den upp för andra sjukvårdsdistrikt. ”På den tiden”, berättar Jan-Erik, ”såg utbildningen annorlunda ut än vad den gör idag. Den var mer en orientering i olika terapiformer. Efter hand kom fokus att riktas allt mer mot KBT”. Då hette Kognio Kognitiva Utbildningsenheten (KUE) och var en del av psykiatrin i Landskrona. Ganska snart breddades utbildningsutbudet till att även innefatta legitimationsgrundande psykoterapiutbildningar (steg 2) och handledarutbildningar (steg 3). ”Många tongivande terapeuter fick sin utbildning hos oss. Inte sällan kom de tillbaka till oss som lärare eller handledare”. Från början var det inte helt enkelt att hitta lärare med rätt kompetens i södra Sverige, där kognitiv terapi på nittiotalet ännu var något nytt. Så Jan-Erik rekryterade från hela landet, och på det viset byggdes lärar- och handledarstaben upp. En del av dem, berättar Jan-Erik, är knutna till Kognio än idag, 30 år senare.
Många tongivande terapeuter fick sin utbildning hos oss. Inte sällan kom de tillbaka till oss som lärare eller handledare.
I början av tvåtusentalet flyttade dåvarande KUE till Lund och psykiatrin på Baravägen. Tanken på att privatisera verksamheten hade funnits en tid. Inte minst Carlo Perris hade uppmuntrat Jan-Erik att göra detta. Det dröjde dock till 2007 innan så skedde, och Kognio - Centrum för KBT tog form. ”Vi ville samla utbildning, forskning och behandling under ett och samma tak”, förklarar Jan-Erik. Att privatisera utbildningen var också ett sätt att bibehålla den höga kvalitet som man sedan starten strävat efter. ”Det var tal om att dra ner på antalet undervisningstimmar och göra handledningsgrupperna större”, berättar Jan-Erik, och för honom var detta inte ett alternativ. Att Kognio skulle vara ett center för KBT var en idé som började gro på Lindgården på nittiotalet. Redan då såg Jan-Erik vilka synergieffekter ett center skulle kunna föra med sig. Inte minst såg han framför sig att Kognio skulle kunna bli en mötesplats för människor med ett intresse för KBT. Han har själv sysslat med forskning i många år, och disputerade 2012 med en avhandling om social fobi. Han har ett särskilt intresse för det som kallas imagery rescripting eller visualisering, och att denna metod visar tecken på att vara lika verksam som exponering vid ångeststörningar. Idag sker Kognios forskning i samarbete med Lunds universitet, och man tittar just nu bland annat på patienter med OCD.
1986 grundande Carlo Perris Svenska föreningen för Kognitiv Psykoterapi och Forskning. 2006 bytte man namn till Svenska Föreningen för KBT (sfKBT). Jan-Erik engagerade sig tidigt i föreningens verksamhet, och bidrog tillsammans med psykolog Gunilla Kenne till att ta fram föreningens policydokumentet i utbildningsfrågor. Dokumentet ligger till grund för sfKBTs auktorisation av steg 1-utbildningar. Denna auktorisation är att betrakta som en kvalitetsstämpel, och Jan-Erik berättar att det fanns ett tydligt behov av en sådan. Steg 1-utbildningar regleras nämligen inte av någon myndighet som Socialstyrelsen eller Universitetskanslerämbetet.
Jag hävdar att arbete med imagery - inre bilder - är den enskilt viktigaste verksamma komponenten i all psykoterapi.
På frågan hur framtiden ser ut för KBT utvecklar Jan-Erik ett resonemang kring att olika terapiformer med tiden kommer att närma sig varandra så pass mycket att man kanske börjar prata om EN terapi. Det är en filosofisk fråga värd att begrunda, även om vi inte befinner oss där än. Det är inte minst forskningen om KBT som Jan-Erik brinner extra för. Han fortsätter vara aktiv i samarbetet med Lunds universitet och nämner webbaserad terapi som ett intressant område för forskning i framtiden. För hans egen del ligger fokus på imagery rescripting. ”Jag hävdar att arbete med imagery - inre bilder - är den enskilt viktigaste verksamma komponenten i all psykoterapi och kommer att spela en allt större roll framöver.”
När du överväger att gå en KBT steg 1-utbildning finns det flera faktorer att tänka på innan du fattar ditt beslut. Här finner du några viktiga saker att överväga.
