Så har Socialstyrelsen spikat de nationella riktlinjerna för behandling av psykisk ohälsa. Förslaget togs efter en remissomgång där det utsattes för hård kritik (se bl.a. tidigare blog-inlägg inom kategorin ”Behandling med KBT”, den 19 mars, 2017). Debatten blev intensiv, och socialstyrelsens arbetsgrupp utskälld, inte minst av 17 forskare som argumenterade, delvis i egen sak, för ökat och större utrymme för psykodynamisk terapi. Kritikerna fick oväntat stöd av docent Sean Perrin vid psykologiska institutionen, Lunds Universitet. Oväntat eftersom Perrin är väl förankrad i KBT med sitt förflutna vid Kings College i London, där han samarbetat med Oxfordprofessorn David Clark. Den senare är en av förgrundsgestalterna inom KBT-världen och nära vän till grundaren av kognitiv psykoterapi, professor Aaron T Beck. Perrins kritik utgick från erfarenheten att effekten av terapin inte är så mycket beroende på vilken metod man valt utan snarare på hur den genomförts.
Trots Perrins och andra forskares invändningar antog socialstyrelsen med smärre justeringar de för drygt ett år sedan (december 2016) föreslagna riktlinjerna. Nu prioriteras KBT som behandling för lindrig till medelsvår depression, i andra hand rekommenderas interpersonell terapi eller antidepressiva läkemedel, därefter fysisk aktivitet och i sista hand psykodynamisk korttidsterapi. För ångesttillstånd ser bilden lite annorlunda ut. Vid GAD (generaliserat ångesttillstånd) prioriteras läkemedel och i andra hand KBT. Det omvända förhållandet råder för behandling av panikstörning, social fobi och tvångstillstånd – KBT i första och läkemedelsbehandling i andra hand. Vid PTSD (posttraumatiska stresstillstånd) prioriteras KBT, i andra hand läkemedel och i sista hand EMDR. Värt att notera är att psykodynamisk terapi inte alls rekommenderas av socialstyrelsen som behandling för lindriga till medelsvåra ångesttillstånd.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Psykodynamiskt orienterade terapeuter befarade att ingen längre vill utbilda sig i deras terapiform och anklagade företrädare för socialstyrelsen att sträva efter en utfasning av psykodynamisk terapi. I en nyligen utförd intervju av SR:s ekoredaktion blev svaret på den kritiken att antalet utbildade psykodynamiska terapeuter är många gånger fler än KBT-terapeuterna och att den senare gruppen måste förstärkas genom intensifierade utbildningsinsatser.
Debatten fortsätter och det sista ordet är sannolikt inte sagt.\
Om författaren
Jan-Erik Nilsson | Fil. dr., leg. psykolog, leg. psykoterapeut samt lärare och handledare med inriktning KBT