På fredagen, vårt 30-års jubileums sista dag, efter en trevlig mingelkväll för alla som haft anknytning till Kognio under åren som gått, gästades vi av Poul Perris. Han rundade av jubileet med att blicka tillbaka på hur KBT växte fram och gav oss åhörare sin syn på hur framtiden kan komma att gestaltas för KBT.
Självfallet fick professor Carlo Perris, Pouls far, stor plats i berättelsen eftersom Carlo lyckades introducera och etablera kognitiv psykoterapi på den svenska terapiscenen. Som klinikchef hade Carlo ansvaret för psykiatrin i Umeå som han organiserade verksamheten så att kognitiv terapi kunde utnyttjas i behandling av framför allt patienter med psykotiska störningar, men också de med ångest och depression.
Poul tecknade en personlig bild av utvecklingen, som barn till högst engagerade föräldrar. Han upplevde ”kriget” mellan företrädare för den nya terapiformen och de som bevakade de då etablerade terapierna, i synnerhet de psykodynamiska. Han mindes Aaron Beck, Arthur Freeman, som ofta åkte till Umeå för att utbilda en mindre grupp intresserade, som senare kom att bli tongivande inom den svenska kognitiva terapin. Han nämnde bl.a. Astrid Palm Beskow.
Förutom Carlos böcker, som alla kan betraktas som milstolpar i den kognitiva terapin utveckling i Sverige, pekade Poul på en några viktiga händelser. 1985 hölls den första världskongressen i KPT i Umeå, 1987 hölls den första externa introduktionskursen på Umdedalens sjukhus och 1990 blev KPT godkänd av Socialstyrelsen för legitimation.
Efter Carlos död 2000 tog Poul ansvaret för institutet i Stockholm. Det var då, berättade han, som schemafokuserad terapi introducerades. Poul ville att institutet, som hade fått examensrätt och därmed betraktades som en högskola, skulle ha en egen inriktning. Därför reste han till USA och Jeffrey Young som redan 1990 lanserat den nya terapimodellen – schematerapi. Poul blev utbildad av Young och tog metoden med sig till Sverige och till institutet i Stockholm.
På frågan om hur framtiden kan se ut för KBT, pekade Poul på betydelsen av att bibehålla en hög kvalitet på både utbildning och praktiskt utövande av metoden. Faran är, betonade han, att en bristande helhetsförståelse av klienternas problematik (han redogjorde schematiskt för skillnaderna mellan patienter som har ytligt liggande problem och de med mer grundläggande brister i sin personlighet, men som kan söka för samma besvär) kombinerat med ett alltför begränsat antal behandlingstillfällen (quick-fix) urvattnar terapin och leder till missnöjda patienter.
I ljuset av primärvårdens satsningar på korta behandlingar, särskilt i Stockholm, mellan 6 till 10 sessioner för steg-1 kompetenta terapeuter är risken överhängande.
Min behållning av Pouls föredrag var framför allt hans personligt präglade berättelse om det som hänt. Det gav mig flera ”igenkänningar” och en del aha-upplevelser som fyllde mina egna luckor. Hoppas att vi i framtiden får fler tillfällen att prata om olika, både teoretiska och praktiska, spörsmål.