Det var en förmån att få moderera författarsamtalet med Anna Kåver, inte minst eftersom jag hade läst hennes senaste böcker med stor behållning. Dansa mjukt med tillvaron är en finstämd samling reflektioner med ett hoppfullt budskap: vi har förutsättningarna i oss för att må ganska bra. Jag frågade Anna om dessa egenskaper, och hon tog upp exemplet mod. Att vara modig handlar inte bara om att våga stora saker – det finns också något som Anna kallar för känslomod; och det kan innebära så jordnära saker som att våga möta sorg, eller våga bli arg när det är befogat.
I Dansa mjukt med tillvaron skriver Anna även om förnöjsamhet, och under författarsamtalet frågade jag henne om förnöjsamhet är något vi kan utveckla. Hennes svar var att vi kan det, och hon närmar sig ett mindfulness-tänk när hon berättar om att förnöjsamheten kan växa när vi tillåter oss att njuta av det lilla – kanske doften av syren, den första klunken öl på en solig uteservering, eller att arbeta oss riktigt utmattade i trädgården.
Mitt samtal med Anna Kåver kom att kretsa mycket kring existentiella frågor, och jag frågade henne om begreppet ”mening”. Mening, menade Anna, är beteenden och det vi skapar för oss själva. Ibland får vi ta på oss det hon kallar för ”meningsglasögon”, inte minst i utmanande tider som de vi lever i just nu.
”Det är ett mysterium att vara människa”, konstaterade Anna, och la till att vi som människor är mer än våra beståndsdelar. Det finns något vi inte kan ta på; som religiösa människor har vissa ord för och som andra sätter egna ord på. Vi söker mening, kärlek och gemenskap, och i oss samsas både det trasiga och det friska, det hela. ”Hur är det med lyckan?”, frågade jag Anna, och vi landade i en dialog om verklig lycka och den lycka många jagar på nätet; likes och bekräftelse kan lätt misstas för att vara vägen till någon form av lycka. Vi behöver kunna justera våra perspektiv, menade Anna, och närma oss tanken på att det vi har faktiskt räcker till.
Som terapeuter och medmänniskor kan vi behöva vara någon annans vikarierande hopp, och det var tydligt att denna tanke landade gynnsamt hos publiken. Anna bjöd på reflektioner från möten med patienter; inte sällan patienter som mådde mycket dåligt. I Närbilder skriver Anna om hur det är att trappa ned sitt yrkesliv parallellt med pandemin, och jag frågade henne om hon kommer att fortsätta skriva. Glädjande nog sa hon att hon utan tvivel kommer att göra det, och att det finns en bok som är på väg att bli verklighet. Hon ville inte berätta något mer än så, men delade med sig av tankar kring skrivande och kreativa processer. Ett exempel är den äventyrsbok för barn som hon skrev tillsammans med sina barnbarn på andra sidan Atlanten.
Två timmar med Anna Kåver gick snabbt, och jag tar med mig det ovan beskrivna och mycket mer från vårt samtal. En av hennes facklitterära böcker är en av huvudböckerna på vår Steg 1-utbildning, men hon är också en briljant populärvetenskaplig författare, och jag har rekommenderat hennes senaste böcker till de flesta jag känner. Hon ingjuter ett visst självförtroende i läsaren; en välbehövlig injektion av hopp som många av oss behöver och mår bra av.