närbilder anna kårer

Bokrecension: Närbilder av Anna Kåver

Nike Snijders Bokrecension

I sin senaste bok Närbilder skildrar Anna Kåver vardagen under den första halvan av 2021. Pandemin finns med i förgrunden, men boken innehåller även mer allmänt hållna reflektioner kring livet och dess faser. Anna Kåver tvingas av pandemin att ompröva sin livsstil, samtidigt som hon enligt plan trappar ner på sin yrkesverksamhet. 
 
Anna Kåver läser och citerar Ulf Lundell, och man skulle kunna se det som att hon använder sig av ett lundellskt format i Närbilder. Författaren är dock inte lika arg som Lundell, och det går inte att skönja någon större cynism i hennes texter. Hon framstår snarare som följsam inför livets svängningar - ett tillstånd som hon skrev om i sin förra bok Dansa mjukt med tillvaron. Man får intrycket av att Anna Kåver är ungefär så tillfreds man kan vara i en värld som brinner. 
 
Ryssland och Putin nämns vid flera tillfällen i Närbilder, och när jag skriver detta så sitter vi med facit i hand ett knappt år senare: Ryssland har invaderat Ukraina. Anna Kåver beskriver hur de senaste åren inte enbart har gjort oss motvilligt bekanta med en medicinsk pandemi - det förekommer även vad hon kallar för ”politiska virus”. Putin är den ultimata manifestationen av den senare sortens virus, och Kåver skriver hur ”vare sig politiska, sociala eller medicinska virus tar hänsyn till gränser”; i bemärkelsen gränser för vad vi i normala fall har kapacitet att klara av och mäkta med.
 
Anna Kåver verkar ha roligt när hon skriver. Det är befriande och medryckande. Dagboksformatet passar hennes tilltal som skribent, och även om hon skriver om väder och småfåglar så går hon aldrig över gränsen till det banala - en gräns som Ulf Lundell inte sällan balanserar på. I Närbilder räds hon inte att bli poetisk, och jag har svårt att avgöra vilken genre boken egentligen tillhör. 
 
Formatet i Närbilder, skulle jag vilja påstå, är besläktat med Instagrams. Och det är i sig ingenting negativt. Vi har lättare att ta till oss text och bild i stringenta portioner. Här saknas bilder, men Kåver är skicklig på att måla upp såväl den spirande våren som det som rör sig i vår omvärld. Texterna är oerhört avväpnande,  och jag tänker mig att jag skulle känna mig fullkomligt trygg med Anna Kåver i terapirummet. I Närbilder tar Anna Kåver farväl av sin kliniska verksamhet och delar av sitt föreläsande, men jag hoppas att detta inte dämpar hennes skrivlust. Hon har förmågan att på ett varsamt och kärleksfullt vis begrunda och beskriva våra tillkortakommanden som människor. Och - inte att förglömma - hur mycket vi växer i mötet med det ofrånkomliga åldrandet och livet.