I dessa tider uppstår många funderingar kring hur vi ska förhålla oss till pandemin och dess effekter på vårt sociala liv. Inte minst barn kan påverkas av en vardag som plötsligt ser annorlunda ut. Vi ställde därför några frågor till Fredrik Lecerof:
- Hur pratar man med barn om corona, och vad är viktigt att tänka på?
- Hur bemöter man barns frågor om corona, om barnen är oroliga eller rädda?
- Hur hanterar man den sociala distanseringen med barn i familjen, kanske inställda kalas, att man inte får träffa äldre släktingar och liknande?
Fredrik svarade så här:
Barn märker av stämningar, och kan reagera när föräldrar blir oroliga. Erfarenheter visar att barn klarar av stora svårigheter om de upplever att de har fortsatt trygg tillgång till sina närmaste. Jag tänker att det viktiga är att erkänna att det är ett problem men också stödja barnen att känna tillförsikt och hopp att det kommer att ordna sig. Jag tror många barn i skolåldern nästan kan känna att allt Coronaprat blir tjat. Det kan ändå vara bra att någon gång när de är tillgängliga för prat att höra efter om det är något de undrar eller funderar på, t ex i förbindelse med något konkret som varför inte mormor kan hälsa på oss, och om hon kommer att kunna göra det sedan.
Yngre barn behöver också förklaringar men i enkla ord och begränsat med information. Om de har oro, fråga dem gärna vad de tänker. De kanske är oroade för något annat än vad vi tror! Det kan vara bra att hjälpa dem göra en gradering av hur farligt det är, ”livsfarligt”, ”farligt”, ”onödig risk/för säkerhets skull” eller vilka ord man väljer. Det är livsfarligt att stoppa fingrarna i kontakter, det är farligt att … det är onödig risk att inte tvätta händerna, eller med en, mer positiv formulering, ”det är bra att tvätta händerna när man kommer hem”. Om barn är mer oroliga och har många frågor, påminn dem att kroppen också har ett försvar, ställ motfrågor till dem med empati.
När det gäller social distansering vet jag att det finns några familjer som tycker att det är skönt och att de har ett lugnare tempo men också många som lider svårt av att inte ha de kontakter man tidigare hade möjlighet till. Barn behöver få leka, träffa kompisar och vara ute. Mitt råd är att försöka planera in några sociala aktiviteter för barnen, leta efter alternativa lösningar. Att kanske träffas med barn utomhus och med äldre släktingar om det inte går utomhus, via korta videosamtal.
Fredrik Lecerof är leg. psykolog, leg. psykoterapeut och verksam som specialistpsykolog i klinisk barn- och ungdomspsykologi.
Uppdaterad: 221227